Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon så långe umburit, och hon var glad, så länge
det icke stördes.
Icke en gnista af ånger fans i hennes själ.
Man kunde hafva dödat henne, utan att
dödsminuten skulle ha frampressat ens en tanke på, att hon
velat ha något ogjordt. Lidelsen ägde i denna natur,
icke blott den våldsamhet, hvilken förjagar hvarje
annan böjelse, utan äfven den tyngd, som beherskar
hela sinnet och förtager hvarje rörelse. Den yngste
sonen bråddes på modern. Han var lika lugn efter
mordet som förut, och dagarna, som gingo, hade
väl gjort honom liknöjd, men icke ens en fruktan
för upptäckt hade upprört hans på en gång
lidelse-fylda och känslolösa natur.
Med Erland var förhållandet ett annat. Han
skydde icke blott främmande, utan drog sig alltmera
undan från de båda andra. Det föreföll ibland, som
om han fruktat eller afskytt dem, kanske bådadera.
Han blef allt mera fåordig, och det kom rynkor i
hans ansigte af den inbundenhet, i hvilken han lefde.
På hans själ gnagde ångern. Alla de
förutsättningar, hvilka föregått hans deltagande i brottet,
förmådde han väl icke utreda, men han grubblade
natt och dag på, hvarför han gjort det. Han tänkte
på Olof Larsson, sådan han hade gått och stått
ibland dem. Gubben hade nog inte haft för roligt.
Hela dagar hade han kunnat gå tyst och knoga
med sitt arbete, utan att någon hjälpte honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
