Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hvad är det om? sade han.
— Det var om vedn, sade hustrun.
Mor Greta såg opp, och hennes ansigte fick
det ängsligt frågande uttryck, som betyder fruktan
för att nödgas umbära det nödvändigaste.
— Vi ha ingen ved öfver, svarade August.
Det lilla vi har, behöfver vi själfva.
Greta svalde orden, som ville fram öfver
hennes tunna läppar, och med ett undergifvet tonfall,
som om hon bedt om en nåd, svarade hon:
— Det blir kallt nu, och jag har inte, så jag
kan koka potatisen en gång.
August spottade; det såg ut, som om han
tänkte efter, livad han skulle säga.
— De brukar säga, att den, som inte duger
till annat, så duger han åtminstone till att plocka
kokasor på alfvaren, sade han.
Den lilla gumman reste sig opp. Hela hennes
bräckliga kropp darrade, och hon såg ond ut, där
hon stod och med sin magra arm hytte mot sonen.
— Jag behöfver inte be om min rätt, sade
hon. För livad jag ska’ ha’, det ska’ jag ha. Och
ville jag gå till kronofogden, skulle I allt fa ge 111ig
båd’ det och mera till.
August Sjögren gick hotande fram emot
modern. Hans ögon tindrade af vrede.
— Rör mig inte, skrek den gamla. Slå du
mig, om du törs för rästen. Jag ska’ inte slå igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
