Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvarför kunde han ej gå in och be’ om mat
i dag lika väl som annars? tänkte han. Det är
detsamma i dag, som det alltid har varit. Det är inte
så roligt att tigga, förstås. Men alla ska vi väl lefva.
Det är en underlig karl, den där Erik Boman, som
inte kan ta’ sig fram i världen. Den ena arbetar,
den andra tigger, den tredje stjäl. Det är också
ett sätt. Då slipper man åtminstone att kröka på
ryggen och göra sig till hund för ett ben.
Han hade kommit ner på alfvaren. Solig och
ödslig låg den i middagsdagern. Det korta gräset
hade börjat få en skiftning i svag, ljus grönska, och
det glittrade i vattenpölarna, som ännu lågo kvar,
sedan snön smält bort. I klart ljus låg hela slätten,
där telegraftrådarna försvunno i fjärran, och marken
syntes höja sig mot horisonten, som om man sett
ut öfver en sjö. Långt bort skymtade gårdar och
stugor. Mot synranden tecknade sig två jättelika
väderkvarnar, hvilka tycktes skjuta opp emot den
blå himmelen. Och öfver hela denna stora
ödslighet lyste vårsolen varmt och förrädiskt med ett ljus
så strålande och glädt, som om aldrig aftonen skulle
komma, när solen gick ned.
Helt nära vägen ett litet stycke in på alfvaren
låg en annan, mindre väderkvarn. Den var grå och
förfallen, såg ut som ett gammalt öfvergifvet ruckel.
Vandraren tog af ifrån stora landsvägen och gick
fram mot kvarnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
