Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
det, bästa. Så hade hau sett nedåt hennes kropp och
dragit på munnen.
Och så hade hon gått, ensam med ett knyte i han-
den. I fönstret hade barnen setat och sett efter henne,
ocli hon hade märkt, att de knuffat på hvarandra och
skrattat.
Det såg hon i minnet, medan den trånga gården
med brunnen och skrindan, som alltid stod vräkt mot
staketet, trädde fram för hennes inbillning. Men hvad
som grämde henne, var, att husbonden inte kunde ha
spänt en häst för den skrindan och skjutsat henne hem,
eller åtminstone bara ett stycke af vägen. Då hade hon
kommit till de sina och fått föda sina barn i ro, och hon
hade icke behöft ligga främmande människor till last och
veta, att de gingo och väntade på, att hon skulle bli
frisk, så att hon kunde komma ur huset.
För råsten voro de vänliga mot henne. Det var
herskapsfolk, till hvilka hon kommit. En gammal fru
gick ut och in och gaf henne allt hvad hon behöfdc, både
mat och hjälp med barnen. Och en gång, när hon låg
och blundade, och de andra trodde hon sof, hade en
gammal herre varit där inne. Hon kände igen samma
ansigte, som hade böjt sig öfver henne på trappan, och
hon hörde honom säga till den gamla frun:
»Ja, ja, Kristin! Också vi ha en gång varit unga.»
Nutid. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
