Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
hennes fotter och tornade upp sig tvärs öfver vägen i
höga drifvor, som hon måste vada igenom, under det
att hvarjc steg pinade hennes medtagna kropp.
Och medan hon då vandrade framåt, omtöcknades
småningom hennes sinnen. Det gick upp för henne,
hur förfärligt ensam hon var. Andra kvinnor klemades
det med, när deras stund var kommen. De hade en
varm bädd att hvila i och en vänlig hand, som stödde
deras panna, när den var våt af feberns svett. Ilon en-
sam jagades ut i snön, och hon tyckte, att dessa barn
började tynga henne, att hon aldrig skulle orka att en-
sam bära dem ända fram. Hade hon fått hvila sig en
stund, hade det funnits en annan, som bara ett ögon-
blick lyft bördan ifrån henne, han skulle ha fått miss-
handla, slå, piska henne, och hon skulle ändå ha följt
honom utan att knota, följt honom, därför att han sörjde
för hennes barn, och därför att utan honom skulle hon
ej orkat bära dem ensam. Men nu! Som hon nu gick,
skulle hon ensam gå också genom lifvet. Barnen skulle
växa upp, de skulle bli större och tyngre, hon skulle
segna i knä för den börda, som tryckte henne mot jor-
den, och om hon än släpade sig till döds, skulle dessa
barn ej komma in i ett varmt rum, där de kunde trifvas
och äga ett hem.
Hon kände på deras ansigten. De voro kalla af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
