Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
Nu närmade sig värden i huset och tilltalade henne.
Sten Furu reste sig upp och lemnade henne med en
bugning.
Han kände sig en smula het, en smula förbittrad,
dock icke mera än att han sjelf var road deraf. Och
hon var onekligen förtjusande, — det var just det be-
tecknande ordet för henne; — hennes leende var sådant,
att det kändes som en förlust då det försvann, och som
en triumf då man lyckades framkalla det.
Han tänkte dock icke något vidare på henne förr
än han återsåg henne. Men då kände han sig omot-
ståndligt dragen till henne och hade en oro i sinnet ända
tills han lyckades bi tala med henne. Hon var som
förra gången, på samma gång öppenhjertig och förbe-
hållsam, gaf honom en inblick i sina tankar utan att
dock någonsin synas gifva honom ett förtroende, var
vänlig, glad, språksam, ofta synbart intresserad, men
underhöll dock hela tiden hos honom ett medvetande,
att såsom hon var mot honom skulle hon hafva varit
«
mot hvem som helst annan. Sökte han öfverskrida denna
gräns, stötte han på ett hårdnackadt motstånd, och det
kom något af trots, nästan motvilja i de mörka ögonen.
Då han lemnade henne var det med en förbittrad känsla
af att vara slagen.
Hela denna vinter sökte han hennes sällskap. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
