Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
henne bief ensamhetskänslan blott ännu mera tryckande,
livar gång hennes tankar slogo in på den gamla kända
vägen, började genomlöpa på nytt den trista sagan om
hennes försmådda kärlek. Ty hon visste att han icke äl-
skade henne. Men det hjelpte icke; hennes eget blod höll
ännu alltjemt värme och lif i det bleka hoppet. Hon visste
att han aldrig skulle kunna älska henne — men det
hjelpte icke. Ilon kunde icke resignera; just deri låg
hennes olycka. Hon ville det; men hon kunde icke.
Hon längtade efter att känna sig fri, fri från den svi-
dande, sargande hjertevärkcn — men med all sin energi
kunde hon icke undkomma den. Denna vanvettiga, döds-
dömda kärlek hade genomsyrat hennes blod; den hade
blifvit en del af hennes eget väsen; hon kunde icke bära
hand på den utan att också bära hand på sig sjelf. Steg
för steg hade den dragit henne med sig utför det slut-
tande planet, den hade släckt hvarje gnista af stolthet,
den hade fört henne ända ut till förtviflans yttersta gräns,
der hon icke kunde taga ett steg vidare utan att trampa
sin kvinliga värdighet under fotterna. Der stod hon nu,
hon, Anna Stråhle, med sitt hufvud, sitt hjerta och sin
talang. Kanske hade hon också redan tagit det der ste-
get? Hon visste det icke! Hon visste endast, att hennes
olyckliga kärlekshistoria gick från mun till mun inom
den skandinaviska kolonien; att den kommenterades; att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
