Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
Hon hade skrattat åt detta majestätiska »vi» — men
hon trodde honom — nästan.
På middagen hade han talat med fadern, och på afto-
nen förberedde han henne på, att han följande morgon
skulle besöka henne innan hon stigit upp. Han sade det
så, som om detta varit den naturligaste sak i verlden,
men på samma gäng i en ton, som på förhand gjorde
alla invändningar om intet. Om någon annan än han
sagt henne detta, skulle hon ha blifvit dödligt rädd,
upprörd, revolterad i sitt innersta. Nu sof hon den
natten — efter detta meddelande! — bättre än hon sof-
vit på många månader, sof lugnt och tryggt i hägn
af något otydligt blått, som vakade öfver henne —
långt borta.
Han kom om morgonen och han gjorde sin under-
sökning med en finkänslighet, som hon aldrig hade trott
möjlig. Hon visste egentligen icke hvari denna finkäns-
lighet bestod. Men hennes ungdomliga, ömtåliga blyg-
samhet hade icke ett enda ögonblick känt sig ovarsamt
berörd. Det kom sig väl deraf, att han så helt gick upp
i sin uppgift som läkare. Hon visste, att hon med sina
fintförnimmande nerver skulle ha känt livarje minsta
strömning i hans sinne, som icke varit medkänsla, icke
varit detta oegennyttiga begär att hjelpa. Men det fans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
