Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
hon kunde icke. Menniskoströmmen drog förbi — hon
frös under deras likgiltiga blickar. Det fans ingen i verl-
den som höll af henne — han minst af alla !
Något liknande tänkte han, der han gick bort.
Också öfver hans sinne låg samma isande ensamhets-
känsla. Det fans ingen i verlden, som han älskade mer
än henne. Och henne hade han förlorat.
Han knäppte rocken och ökade sina steg. Det,bör-
jade bli kallt; han frös. De gula höstlöfven dansade
för hans fötter — sommarens multnande fägring, som
snart skulle begrafvas. Nåja, det var så naturens ord-
ning. Allting dör.
Han visste att det var ett sandkorn, som stjelpt
hans lycka ; men han visste också att han ingenting kun-
nat göra för att undgå det. Lifvet är sådant. Det växer
fram i en serie af bagateller, och den lumpnaste af dem
alla kan bestämma öfver ett menniskoöde. I hvarje små-
sak ligger fröet till ett sorgespel — ett stoftgrand kan
bestämma öfver lif och död.
Några veckor senare hörde han af Lorentz Petri,
att Margaretha Stråhle var sängliggande sjuk. Och lian
gick till henne.
Hon hade magrat; kinderna voro bleka och infall-
na, hufvudet låg trött mot den hvita kudden. Men
hon gjorde ett försök att småle; när hon såg honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
