Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
Vid fönsterbordet med ryggen utåt rummet stod
Stafva och sysslade med diskarna så tyst och oberörd
som om saken inte angick henne. Ilon ansåg förmod-
ligen det vara bäst att kamraterna talade för henne.
»Nå, då var det ju inte Stafvas fel», sade Elsa med
ett lika nådigt som rättvist erkännande, och såg bort åt
bordet till.
Men Stafva hvarken rörde sig eller sade något, och
fröken gick efter att tvekande ha dröjt ett par ögonblick.
Medan hon satt nere i bersån hos de andra, kunde
hon emellertid inte tänka på något annat än Stafva. Hon
kom ihåg, hur tyst hon stod under den uppseendeväc-
kande omplaseringen af legymerna, hur tyst hon gick
omkring bordet, med de två röda fläckarna på kinderna,
hur tyst hon stod i köket med bortvändt ansigte och
sysselsatta händer. Och det blef klart för Elsa att det
var ett fult tilltal, det der, i allas närvaro: Tyst, jag-
tror Stafva glömt bort att servera!
Det måtte bara vara sagdt åt en fattig tjenstflicka.
Det var i alla fall en slags förolämpning.
Nåja, hon skulle nog göra det godt igen på något
vis. Det fick väl gå öfver, och så försökte hon att inte
tänka mera på den saken.
Men tanken satt i, och för hvar gång hon sprang
uppåt byggningen spanade hon efter ett tillfälle att träffa
Stafva ensam och få tala med henne. Hon hade ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
