Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
Spelet gick illa. Hon slog gång på gång de mest
olyckliga slag, bara för att hon tänkte på Stafva.
Fordrade hon verkligen, att man skulle be henne
om förlåtelse? Det vore då för barockt.
Då gästerna farit och man sagt god natt åt livar-
ann, gick Elsa upp på sitt lilla rum, rädd att der inte
skulle vara i ordning, ty hon kände sig så trött, att hon
hade lust att genast kasta sig på sängen.
Derinne var verkligen inte riktigt färdigt. Stafva
höll ännu på med att bädda. Men Elsa började kläda af
sig, medan hon såg på, hur de bruna, hårdnade händerna
slätade på täcke och lakan, ruskade om kudden och
ströko den mjuk och jemn med så mycken omsorg, att
det nästan såg ut som en smekning.
»Stafva!»
Hon såg upp med sitt vanliga allvarliga och trötta
uttryck, som om hon väntade någon tillsägelse. Men
med detsamma slog Elsa, drifven af en plötslig ingif-
velse, armen om hennes hals.
»Snälla Stafva, förlåt mig!»
Det kom så hastigt som möjligt, som om hon fruk-
tade att ångra sig. Och Stafva blef så öfverraskad, att
hon stirrade på henne.
o
»Ah, kära hjertandes...
Mer fick hon inte fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
