Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
sett honom, när han, ung och förhoppningsfull,
sprang omkring som en munter pojke och hjälpte
henne att stöka till rätta i deras nya hem. De
skulle bara tycka, att han var en gnatig och
småsinnad gammal man, som förstörde deras
glädje och inte hade sinne för annat än det, som
var smått och lågt. Ty barn döma de gamla
så orätt, och kanske döma de gamla lika orätt
tillbaka. Men det kände hon inte klart, utan
hennes tårar runno, nu som så många gånger
förr, därför att lifvet syntes henne underligt olika,
med alt hvad hon hört, att lifvet skulle vara.
Och det underliga var, att man bestämdt aldrig
kunde lära sig bättre. Ty när hon tänkte på
det nu, så där i almänhet, då gjorde hon det
aldeles på samma sätt som för trettio år sedan,
när hennes glada flickdrömmar gjorde sina ströf-
tåg omkring ett ljust och vänligt hem, där två
människor lefde för hvarandra, och där det altid
var lugnt och gladt, hur mycket än världens
stormar bullrade utanföre. Men hvarför var
det inte så? Hvarför, ja, hvarför?
Hennes tårar runno, tunga och bittra, och
hon såg gammal och trött ut. Det pinade
henne så förfärligt, att mannen skulle behöfva
ha bekymmer för hennes skull. Hur hon spa-
rade, så ville det aldrig räcka. Och hon kom
att tänka på, hur barnen brukade skämta öfver
denna öfverdrifna sparsamhet, som de kallade det.
Förstodo de då als ingenting? Förstodo de inte,
att det var för deras skull man sparade? Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
