Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 70 —
henne att göra barnen förebråelser, hvilkas or-
sak de icke kunde förstå. Hon ångrade altid
dessa förebråelser efteråt, ja, ångrade dem bittert.
Ty hon förstod, att ett enda sådant utbrott i
ett ungdomligt sinne lefver längre än minnet af
aldrig sa många välgärningar, aldrig så mycken
vänlighet. Och när hon ibland grubblade öfver
sitt förhållande till barnen och liksom för en
gång kom att tänka sig saken rent mänskligt,
utan att blanda in Herren gud i saken, då kunde
hon känna det så, som om hon kanske saknade
något af den hemlighetsfulla konsten att förstå
sina barn och genom förståndet utan alla an-
strängningar fästa dem vid sitt hem. I sådana
stunder anade hon, hvad barnen saknade. Men
hon visste också, att det kunde hon aldrig gifva
dem. Aldrig i lifvet, aldrig. Ty hvad gagnade
det människan, om hon vunne hela världen och
toge dock skada till sin själ?
Aldrig kom den tanken öfver hennes läppar,
icke ens i ögonblick, när hon klart kunde se
hvad det var. Hon sköt tanken ifrån sig, och
hon tvang sig själf att begrafva den djupt i sitt
hjärta. Ty hennes lif hade lärt henne, att den
tanken var synd. Men när längtan efter hennes
barns förtroende blef för stark, då hade hon
tusen olika sätt att närma sig dem, och hon
kunde förödmjuka sig själf för att vinna, hvad
hon så ifrigt åtrådde. Icke blott deras kärlek.
Nej. Den ägde hon, och därpå hade hon aldrig
tviflat. Men deras förtroende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
