Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.««iSSä
Sonens hälsa var hennes ständiga stora sorg.
Altsedan det blef henne klart, att hans bröst
var svagt, och att lungsigtigheten en gång kunde
bryta ut och göra processen kort med hans lif,
hade hon aldrig någon ro. Och hon kände det
så lugnt nu att åter ha honom under sin vård,
så att hon inte behöfde ängsla sig öfver, om
han fick lämplig mat eller gick för tunnklädd.
Den unge mannen spratt upp vid frågan
och såg sig omkring, förlägen öfver att ha låtit
sig ertappas.
»Tack, mycket bra,» sade han. »Jag är
bara litet trött.»
»Ska du kallas för pastor nu?» sade Gustaf
plötsligt med nyfiken min.
Nu blef skrattet ännu värre än någonsin —
Gustaf kom också altid med sådana härliga in-
pass, •— och med skrattet spred det sig som en
stilla värme lugnande öfver den äldste sonens
sinne. Han mindes de dagar, när han var barn
och modern gjorde kalas åt dem och lät dem
bjuda främmande, och en likartad känsla af till-
fredsställelse och glädje betog honom.
Selma satt och såg på sin bror, och det var
något i hans utseende, som stötte henne. Han
såg omanlig ut. Det var något energilöst och
trött bara i hans sätt att luta sig tillbaka mot
stolens ryggstöd. Hon betraktade förstulet sin
egen fylliga figur och kraftiga lemmar, och af-
unden tändes hos henne: Om hon hade fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
