Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 117 —
Ernst såg hans rodnad och teg en stund
med ett leende. Det såg ut, som om han njöt
af den.
»Jo, naturligtvis känner jag igen dig,» sade
han med en lätt tonvigt på sista ordet och med
ett försök att få in något hjärtligt i tonen.
Men de båda männen kände i detta ögonblick,
att det hade kommit något fiendtligt emellan dem,
och de visste, att detta kommit, från och med
det ögonblick, de båda börjat utveckla sig hvar
för sig. Det var, som om de hade varit be-
herskade af olika världsmakter, och hvar för sig
fruktade de att i den gamle vännen finna en farlig
öfverman. Det motstånd mot sin person, hvilket
pastor Simonson anade bakom den andres be-
synnerliga sätt, fylde honom med förvåning. Ty
i deras lag hade det altid varit han, som fört
ordet. När de varit ensamma, hade det också
varit Simonson, som talat, och Ernst, som hört
på. Och ett ögonblick föll det pastor Simonson
en besynnerlig tanke in. Ja, så var det verkligen.
Fastän han aldrig tänkt på det, så hade Ernst
Hallin aldrig gifvit honom sitt förtroende, utan
när vännen icke motsade honom, så hade han,
Simonson, altid tagit för gifvet, att han sam-
tyckte. Och så hade han trott sig känna honom.
Men pastor Simonson sköt bort denna tanke.
Ty den var honom nästan omöjlig att fatta.
Skulle Hallin, den blida, stilla Hallin, hvilken
han altid satt i andra rummet, när han jämförde
honom med sig själf, Ernst Hallin, hvilken han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
