Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 127 —
Ernst kände ett outsägligt illabefinnande,
en ren fysisk plåga, hvilken var lika olidlig
som ny.
När det var slut, tackade modern Simon-
son. Ernst satt kvar i soffhörnet, där ingen
kunde se hans ansigte.
Alla sade godnatt. Pastor Simonson tog
på sig sin öfverrock, och Gustaf följde med ned
för att släppa honom ut genom porten. Selma
gick in till sig.
Ernst kom fram till modern för att säga
god natt. Hon betraktade honom en stund all-
varsamt, utan att säga något. Så sade hon:
»Ernst, det föregår någonting med dig, men
jag förstår inte, hvad det är.»
»Med mig,» sade Ernst tvärt. »Nej.»
Han drog sig ifrån henne och gick bortå
rummet.
»Jag försäkrar mamma, att det är ingenting, »
sade han. »Hvad skulle det vara?»
Men inom sig tänkte han: »Hvad kan hon
mena med det? Föregår med mig? Hvad skulle
kunna föregå med mig? Men något måste det
vara, någonting. Sedan jag kommit från Up-
sala, känner jag som en oro i hela min varelse.
Det kan icke gå på det här sättet. Jag behöf-
ver tid att få samla mig. Ah, hvad alla män-
niskor plåga mig. Isynnerhet mamma med sin
efterhängsenhet. Om jag kunde gräfva ner mig
någonstans, där ingen människa kunde se mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
