Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jo, tack, ett glas punsch.»
Och filosofie doktor Svartegren fortsatte,
där han hade slutat. Han skulle sjunga en visa.
Men Ernst satt och såg med en underlig
känsla på sina gamla lärare. Han hade varit
ute och gått i öfver en timmas tid, innan lektor
Eneman hade funnit honom och dragit honom in.
Det var vilda, stormi ga tankar, som hade fylt
hans själ. Han visste inte en gång, hvar han
fått dem ifrån.
Punschen, som han drack, verkade stimule-
rande på hans trötta hufvud, och han kände en
välgörande värme ila genom hela sin kropp.
Han såg på alla dessa, som sutto omkring ho-
nom, och han log ett främmande leende för sig
själf. Hur underliga de sågo ut. Som om solen
inte hade skinit på dem, blåsten icke rifvit i
deras hår, rägnet icke friskt och vått sköljt deras
anleten — på många, många år. Han såg herrar
med brunt eller grått helskägg, med glasögon
och pince-néer; runda, tjocka, glada goddagspiltar;
magra, glåmiga bokmalar; en fysionomi som på
en gammal sjöman sida vid sida med en annan,
som såg ut som en prest. Och den pojkaktiga
känslan af gyckel med alla »magistrarna» vak-
nade på samma gång som blygheten, och han
tyckte nästan, att det var komiskt, att han satt
här och drack punsch med sina gamla lärare, i
stället för att som förr vandra in i ett af klassrum-
men. Där skulle han ha lust att slå sig ned vid skol-
bänken och därifrån nicka gemytligt, när läraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
