Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men nu återtogo hans tankar sin förra rikt-
ning. Med fördubblad styrka visade sig hans
dumhet från gårdagen för honom. Och han
tyckte plötsligt, att han till hvad pris som hälst
måste göra alt klart mellan Eva och sig. Det
var en fix idé hos honom, att något var oklart
och skulle redas ut. Han måste gå till henne,
se henne, tala vid henne, försona sig med henne
och känna, att alt var som förr. Men modern
fick inte se, att han gick ut. Eljest skulle hon
fråga, hvart han skulle gå. Han kunde inte
ljuga, och han ville inte säga, hvart han gick.
Bara han tänkte på den forskande blick, hon
skulle rikta på honom, när lian svarade: »till
fru Pegrelli», kände han ett illabefinnande, som
om han fruktat en olycka.
Och som en skolpojke smög han sig ned
för trappan och ut på gatan.
Han gick hastigt framåt de kända gatorna
och ringde på en klocksträng, som hängde ned
utför en hvit dörr utan namnplåt. Det kom en
sprucken klang från den gamla klockan, som
slog emot dörren innanför. Så hårdt hade han
dragit i klocksträngen.
Han var röd i ansigtet och andades kort,
när jungfrun kom och öppnade. »Är fröken
hemma?» höll han på att säga, men ändrade sig
och frågade med tillkämpadt lugn efter herr-
skapet.
»Jo, frun var nyss utgången, men fröken var
hemma,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
