Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 224 —
denne man, föraktade och hatade honom så
djupt som ingen annan människa, hon kände.
Och när han sedan talade om guds barmher-
tighet, då kunde fröken Eva icke undertrycka ett
litet elakt leende. Ty hon hade stora fordringar
på sanning i alla lifvets förhållanden. Och när
han sade amen, lät detta ord i hennes öron så
falskt, att det formligt skorrade. Hon böjde sig
icke ned, när bönerna lästes, utan hon satt upp-
rätt och såg på pastorn, och hon gladde sig åt,
att han märkte det. Ty hon visste, att han skulle
förstå hennes tankar.
Innan den sista psalmen var sjungen, gick
hon direkt hem. Hon ville icke svara på
några frågor om, hvad hon tyckte om pre-
dikan.
När välsignelsen var läst och psalmen sjun-
gen, gingo adjunkten Hallin och hans hustru ut
ur kyrkan. Ute på planen tog fru Hallin sin
man under armen, och arm i arm gingo de båda
makarna fram genom folkmassan, som strömmade
ut ur kyrkan. De ville båda undvika att se
hvarken till höger eller venster, men de kunde
ej låta bli. Frestelsen att se andra deltaga i
sonens framgång var dem för stark. De valde
att följa den stora strömmen af kyrkobesökande,
i stället att vika af på någon af bivägarna, och
så hälsade de på ett par bekanta, så på ett
par till. Det passade ej på vägen från kyrkan
att störta fram och gratulera. Men vänner och
bekanta tryckte i förbigående deras händer, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
