Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läS&ÄSs
230
När Ernst bief ensam, satte han hastigt på
sig ytterplaggen och skyndade ut för att hinna
hem, innan folket skulle börja strömma ur kyrkan.
Han satte sig uppe på sitt rum och såg ut
på domkyrkoplanen. Klockorna hade börjat att
ringa, människorna gingo i flockar, lifligt pra-
tande efter slutad gudstjänst, fram under de höga
träden, och solen sken varmt öfver den smäl-
tande snön.
Länge stod han och såg på utsigten, som
han kände så väl. Hur många gånger hade han
icke sett dessa samma människor på samma sätt
gå fram emot honom och försvinna nere på
gatan bakom knuten. Och nu talade de om
honom alla. Han drog sig tillbaka i fönstret,
tätt invid gardinen, för att ingen skulle se ho-
nom. Och han fortfor att se ut, liksom girig
efter att räkna, hvilka af hans bekanta, som
voro där.
Då såg han fadern och modern, som togo
afsked af farbroderns och sedan gingo fram un-
der fönstret, där han stod. De sågo uppåt, som
om de sökte någon. Och Ernst drog sig ha-
stigt in i rummet. Han höll andan och lyssnade.
De gingo in där nere. Det var aldeles tyst,
och han förstod, att de sökte honom.
Till sist hörde han faderns röst i trappan.
»Kanske han är här uppe?»
Och därefter steg, som närmade sig.
Dörren gick upp, och föräldrarna kommo in.
Bådas ansigten strålade, och det syntes på mo-
dern, att hon hade gråtit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
