Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 243 —
han skulle fått det mycket bättre hos prosten
Bauman, och adjunkten hade gjort alt för att
öfvertala honom. Men i den punkten var Ernst
oböjlig, och han hade därför till sist fått följa
sin egen vilja. Modern undrade bara, hvad som
kunde hafva förefallit mellan de unga. Ty Ernst
hade aldeles slutat upp med besöken hos fru
Pegrelli, och hon satte hans beslut nödvändigtvis
i samband med denna sak.
Ernst hade icke undergått någon särdeles
forändring under denna tid. Han hade bara
blifvit mera känslolös, eller som fru Hallin sade,
han hade blifvit lugnare. Till Eva hade han
gatt en eftermiddag för att få försvara sig. Men
han hade inte blifvit mottagen, och sedan hade
han icke kommit sig för att gå dit igen.
Men han kunde se hennes ögon, så som han
hade sett dem riktade emot sig när han stod på
Predikstolen. Det lyste en eld i dem, som brände
honom ännu, och hvar gång han tänkte på dem,
skot blodet upp i hans kinder, och han skulle
velat gifva hvad som hälst för att kunna glömma
be ogonen. Men ännu hade han icke kunnat
det, och oupphörligt ropade de till honom: »Det
en låghet, ni tänker att begå, en låghet, som
ommer att hämna sig på hela ert lif».
Det var hån i den blicken, ett hån, som
aggade och marterade honom, ett hån, som han
, e kunde smyga sig ifrån, ett hån, som fann
e<° djupt inom honom själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
