Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 2Ô5 —
Adjunkten och Ernst sutto en stund tysta,
ßeras tankar sysslade livar på sitt sätt med det
de upplefvat och sett.
Slutligen sade adjunkten, och hans röst lät
vemodig:
»Det blir alt ensamt för dig därute.»
Det flög ett leende öfver sonens läppar, som
fadern inte förstod.
»Det är kanske just det, jag béhöfver, » sade
han.
Det låg något så på en gång skyggt och
htert i hans röst, att adjunkten blef uppmärk-
sam. Han kände sonen öfver hufvud ganska
htet, under hans uppväxtår hade han aldrig haft
t‘d att sysselsätta sig med honom, och i almänhet
tyckte adjunkten om att göra alting så enkelt
df sig som möjligt. Men denna gång trängde
S!fc. den tanken pa honom med oemotståndlig
jjaakt, att här var något i olag, något, som en
ar borde ha del af. Och med en bekymrad
™in såg han på sin son och frågade:
»Hur är det med dig? Du har sett så
yster ut, sedan du kom hem. Har du något
Pa ditt samvete?»
Ernst kunde ej låta bli att le. Fadern trodde
uppenbarligen att han hade något att ångra, att
an gjort skulder, haft lättsinniga förbindelser
e..ei något i den stilen. Han, som lefvat ett
aästan asketiskt ungdomslif! Misstanken föreföll
onom så oändligen komisk. Om det gält hans
1 i skulle det varit honom omöjligt att nu tala
Pastor Hallin. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
