Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 266 —
rent ut, och han svarade därför endast med
samma leende, som han ej kunde undertrycka:
»Ingenting, så som pappa tror, det försäkrar
jag. »
»Gud ske lof,» tänkte adjunkten.
»Man kan ha nog ändå,» tilläde Ernst hårdt.
Det kom så plötsligt, att han ej hann tänka
på orden, innan de undsluppit honom. En brän-
nande rodnad göt sig öfver hans panna och
kinder, och han såg ut åt den andra sidan af
vagnen.
Adjunkten blef betänksam, och en dunkel
aning bemäktigade sig honom. Men samtidigt
sade han sig själf, att om det var något sådant,
om sonen verkligen var missnöjd med den bana,
han valt, då vore det bäst, om ingenting blefve
sagdt. Ty ett uttaladt ord här vore farligt.
Han kände sonens ömtåliga lynne, och han för-
stod, att ett enda försök att inverka på sonens
samvete skulle gifva honom den energi, som be-
höfdes för att framkalla en katastrof. Och denna
katastrof ville adjunkten icke ens tänka sig som
möjlig.
Därför var det bäst, att intet ord yttrades
dem emellan, att Ernst fick afgöra denna sak
med gud och sig själf. Och adjunkten teg till
följd af den föräldrarnas egoism, som gör, att
de aldrig vilja lida med sina barn eller för deras
skull.
De gamla bruna hästarna lunkade varligt
fram genom den höga skogen, där kvällsolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
