Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 301 —
När orden voro uttalade, vände sig Ernst
Hallin hastigt om och såg ut öfver kyrkan.
Han hade liksom ett behof att blicka upp i
hvalfven för att själf se, att mörkret ännu låg
kvar däruppe. När han öfvertygat sig om, att
alt var som förr, kände han sig nästan lugnare.
Men samtidigt hade han en känsla, som om
hans gamla kyrka dömt honom.
Och mekaniskt böjde han knä, medan or-
gelns toner brusade öfver hans hufvud. Den
broderade messhaken, som låg bredvid honom,
lyftes upp, hängdes öfver hans skuldra, en hand
lades på hans hufvud, och han hörde biskopens
röst, som läste »Fader vår».
En stund senare gingo biskopen och assi-
stenterna tillbaka in i sakristian, följda af fyra
unga män, på hvilkas skuldror de silfverbrode-
rade messhakarne hängde för första gången.
Gustaf Hallin hade varit bland dem, som
stod längst fram, och med spändaste uppmärk-
samhet hade han följt ceremonien. Den hade
alt igenom gjort ett ohyggligt intryck på honom,
och så ofta det var honom möjligt, hade han
iakttagit broderns ansigte.
Först när han kom in, iklädd den hvita
messkjortan, slätrakad och blek, generad af alla
be blickar, som riktades mot honom.
Sedan när han vände sig om och såg uppåt
takresningen.
Sist, när han i full presterlig ornat gick ut
tillsammans med sina ämbetsbröder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
