Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3°4 —
Ernst Hallin plågades bara af, att han icke
hade något att säga modem. Han såg, hur
hennes ögon följde honom, och hur hon ibland
vände sig bort för att dölja tårarna, som hon
ensam icke kunde återhålla. Han visste, att hon
i dag uppiefde den dag, till hvilken hela hennes
lif endast varit en förberedelse, den dag, för
hvilken hon lefvat, alt sedan den stund, då han
blef född.
Men han fann icke ett ord att säga. Och
för att icke denna dag skulle blifva henne en
pina i stället för en fröjd, så betvang han sig
och gick särskildt fram till henne, lade armen
om hennes hals, böjde sig ned och kysste henne
på pannan.
Hon tryckte tacksamt hans hand. Hela
eftermiddagen hade hon undrat öfver sonens
tystnad och tillbakadragenhet. Denna dag hade
synts henne så olik alt, hvad hon så ofta hade
tänkt sig, så hvardagsaktig, så torr.
Men nu var alt godt igen. Alt det stora
hon drömt sig på denna dag, hade krupit ihop
till denna lilla, obetydliga handling. Men ändå
var hon nöjd. Ändå sade hon sig, att nu var
alt, som det skulle vara. Ty hon visste, att
om sonen ej kunnat göra det med godt samvete,
skulle han icke ha kysst henne. Hon nickade
trofast till adjunkten, som satt midt emot henne
i gungstolen, och hon tackade gud i sitt hjärta,
att han bevarat hennes barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
