Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLLES OCH SVANTES HUND. 45
doggen fått den föreställningen, att alla små pojkar
voro elaka och ville göra honom något illa. Därför
morrade han också åt dem och ville bita dem.
Se, det visste pappa. Och därför ville han bara
behålla doggen på prof.
Det var värkligen inte heller fritt, att han inte
morrade åt pojkarna. Mamma var lika glad åt dog-
gen som någonsin pojkarna. Ty hon var en riktig
hundmöoster. Och henne fyckte doggen om, Han
hoppade och smekte henne, lade nosen i hennes knä,
bet fast i en handduk och lät henne snurra sig rundt
omkring opp i luften. Hela eftermiddagen lågo hon och
barnen på knä omkring doggen, och så mycket kakor
och sockerbitar hade han inte fått i hela sitt lif.
Men när någon af pojkarna rörde vid honom, då
morrade han, De kommo med sockerbitar och kakor.
De talade så vänligt vid honom, som de nånsin kunde,
de klappade honom och gäåfvo honom alla möjliga
smeknamn. Ja, doggen tog emot både kakor och
sockerbitar. Men så fort han blef ensam med poj-
karna, så nafsade ban åt dem. Två gånger bet han
Svante i armen, och Olle bet han i benet, så att stora
gossen grät.
Och Svante snyftade:
»Jag tycker så mycket om honom, men han tyc-
ker inte om mig.>
Pappa kom in och skakade på hufvudet. Han
tyckte inte om hunden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
