Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLLES OCH SVANTES HUND. 47
bära honom, sprang en hund genom alla rummen.
Han kröp under mammas säng, och där blef han lig-
gande och darrade i alla lemmar,
»Han är här igen», skreko båda pojkarna.
De torkade sina tårar, eller också torkade tårarna
af sig själfva, och krypande på magen klappade och
smekte de hunden. Och den gången morrade han
inte. Ty det var verkligen doggen, som hade kommit
igen. Men halsbandet var borta.
Strax efter kom pappa in med hatten på huf-
vudet och kopplet i hand. Så fort han fått hunden
ett stycke ner på gatan, hade hunden satt sig och
stretat emot. Med ett tag vred han hufvudet ur hals-
bandet och satte i väg. Pappa hade förstås trott, att
han skulle springa, så långt vägen räckte. Men det
gjorde han inte. Utan han sprang rätt in genom
porten, som stod öppen, uppför alla trapporna, kraf-
sade på köksdörren och blef insläppt. Och så rusade
han direkt in i sängkammaren under mammas säng.
Där låg han nu och viftade på sin lilla stubbade
SVANS,
Men när hunden, som bara varit i huset en half
dag, kom tillbaka af sig själf, då tyckte både pappa
och mamma, att han liksom bedt att få stanna. Och
då fick kan det också.
Det blef en glädje på pojkarna. Det kan man
väl veta. Och den blef inte mindre, därför att hun-
den bet dem. Han nafsade dem både här och där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
