Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 OLLES OCH SVANTES HUND,
Svante hade stora märken både på armar och ben,
och en gång bet han Olle i läppen, så att pappa fick
skicka efter doktorn. Men det hjälpte inte. Han var
ändå gossarnas allra bästa vän, och Svante hade hittat
på, att han skulle heta »Pudel».
När »sPudel» kom till skärgården, gjorde han ge-
nast det allra största uppseende. Där hade folket
inte sett andra hundar än vanliga bondhundar med
långa, släta nosar. När de fingo se Pudel, som visade
tänderna jämt och samt, därför att han var så ska-
pad och inte kunde låta bli, trodde de, att han var
farlig.
Pudel hade under tiden blifvit en riktigt snill
hund, och numera bet han aldrig barnen, utom när
de retade honom. Men folket, som bodde rundt om-
kring i stugorna, trodde, att han ville bita alla män-
niskor, och när därför Pudel kom springande och
hoppade och skälde af glädje i solskenet, då trodde
de, att han ville göra dem illa.
Det var isynnerhet en gammal sjöman och fiskare,
hvilken bodde nere vid stranden, som var rädd för
Pudel. Han brukade ofta vara full, och pojkarna voro
mycket rädda för honom. En dag kom Pudel sprin-
gande utför backen, och när han fick se gubben, hör-
jade han skälla. Då svor gubben, så fult som han
någonsin kunde, och så började han pula Pudel med
sten. Pudel blef förstås aldeles vild och skälde, så
att borsten reste sig utåt hela ryggen på honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
