Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLLES HÄMD, 67
på nånting. Han blef så rädd, så han sprang opp.
Och när han sprang opp, tog han öfverbalansen, och
innan pojkarna hunno sansa sig, så for gubben på
hufvu’t i sjön med benen i vädret.
Pojkarna blefvo så rädda, så de tordes inte se
på hvarandra. De trodde, förstås, att Jan Erik aldrig
skulle komma opp igen, Men det gjorde han, och
när han det gjorde, måtte han bestämdt ha varit
nykter. För han sprang inte längre, utan han stan-
nade, där han var, och bara tittade på gubben, som
satt på bryggan och såg grym ut.
Så svor han ett tag och gick fram och tog i ho-
nom. Och när han då märkte, hvad det var, så gaf
den riktige gubben den andre en spark, så att han
flög långt ut i sjön. Sen svor han på, att han skalle
få veta, hvem som spelat honom detta spratt, och den
skulle han slå af både armar och ben. Och sen gick
han sin väg.
Nu fingo, förstås, pojkarna brådtom med att plocka
opp alla sakerna ur sjön, och när de kommo hem,
fingo de hvar sin risbastu, för att de blött ner mam-
mas och pappas kuddar och skrämt en gammal
gubbe i sjön.
Men Olle tyckte, att nu hade Jan Erik fått, för
att han slog Pudel halt och ville skjuta honom. Och
när han kom ihåg, hur gubben sett ut — när han
vaknade, fick se dockgubben, trillade i sjön och larf-
vade våt hemåt — då tyckte han, att han hade haft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
