Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 KISSE BIIR MÖRDARE,
hade tagit in Olle för att tvätta hans hand med aseptin
och lägga ett plåster på såret. Därför hade ingen
annan än Svante tid med fågeln. Han höll honom i
sin hand, och hans tårar runno.
Han kände, hur varm fågeln var, och såg, hur
den rörde på näbben, som om den inte kunde andas.
Svante tyckte, att det var så synd om den stackars
fågeln, Han hade hört talas om, att det fans något,
som hette att dö, och det var nog det, fågeln nu
gjorde. Han skulle bestämdt dö, och Svante kunde
inte hjälpa honom, som man aldrig kan, när någon
håller på att dö,
»Stackars min lilla fågel», sade Svante och snyf-
tade.
Olle kom ut, och han var nästan ännu mera
ledsen än Svante. Ty Olle ville alltid se så morsk
ut. Men han var det inte i sitt hjärta, och han skulle
gärna ha låtit katten bita sig många gånger, om bara
fågeln fått vara vid lif.
Men under allt detta oväsen hade pappa kommit
ner. Han tog fågeln ur hand på Svante, skakade på
hufvudet och sade, att det var inte värdt att låta ho-
nom pinas längre. Han kastade fågeln hårdt i en
sten. Och så var fågeln död.
Gossarna togo upp honom och lade honom på
bordet inne hos mamma. Där sutto de och pratade
om den lilla fågeln, som Ole för många år sedan
hade fått på sin födelsedag, och som hade brukat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
