Hur tankarna komma och gå. Intryck från Skansen / 7 (1893) Author: Gustaf af Geijerstam With: David Ljungdahl Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

egendomligt anpassadt intryck. Fönstren äro små
där inne. De släppa icke in mycket ljus.
Men det ljus, de gifva, är nog för dessa
människors vilkor, som ej behöfva
annan bildning än ur den gamla boken,
hvilken ligger uppslagen på träbordet
med glasögonsfodralet som bokmärke.
Och när elden lyser i spiseln, ser jag
husmodern lyfta locket af den stora
grötformen, och medan tjänare och barn
samlas kring den rikliga födan, läser
husbonden med myndig stämma
bordsbönen, viss att ingen har det som han
och att utanför gårdens råmärken intet
står att vinna, som icke han kan nå.

Det är något sublimt i denna känsla
af kraftig enfald, och när jag går ut
därifrån, ser jag fönstrens små
fyrkanter blicka efter mig som stora stumma
ögon, hvilka spörja, hvarför allting i
världen förändras och glömmes.

Ill. D. Ljundahl Morastugan med urmakarverkstaden.

Det är blott några steg, och jag står
på trappan till Morastugan. Den är liten
och trång, som om typen krympt ihop,
när man kommer längre mot norden.
Dess hela utseende är olika, möbler,
husgerådssaker — allt skiljer sig från
blekingstypen. Ty det är lång väg från
söder och till norr, och svenskar bo
icke nära hvarandra. De äro spridda
öfver ett land, lika långt som halfva
Europa, och därför är det lika stor
skillnad på dalkarlar och sydsvenskar som
på pommeranaren och wienaren. Det
käns som en resa till främmande land,
när man kommer långt upp emot
norden, där fjällen stå hvita af snö, rågen
upphör att växa och norrskenet gnistrar
i den kalla vinternatten.

Utanför Morastugan stå de båda
getterna kedjade. De resa sig på bakbenen
och ställa sig smeksamt upp emot den,
som bjuder dem bröd. Men när de bli
ensamma, ställa de sig också på
bakbenen, fast de då vända hornen mot
hvarandra.

Det är inte utan, att de istadiga
getterna, hvilka enligt Berlins gamla
naturlära äro okynniga djur, som »hoppa
öfver stängsel och bita topparna af unga
träd», i viss mån erinra om dalkarlarne
själfva. Dessa hafva också ben i pannan,
och de förstå att vända afvigsidan till.
Den enda skillnaden är, att getterna äro
vänliga emot besökande. Och det är
just inte alltid fallet med dalkarlarne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>