Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det var ju alldeles naturligt, svarade
patron Andersson.
— Var det naturligt?
— Ja, eftersom du skulle vara badläkare, skulle
väl ditt namn stå under prospektet.
— Ja, men hvarför sa’ du ingenting? envisades
doktorn.
— Jag visade dig ju prospektet, svarade
patronen med den förorättade oskuldens lugna min.
— Ja, det gjorde du förstås, men —
— Nåja. Om du hade haft något att anmärka,
hade du naturligtvis sagt ifrån. Och när du
ingenting sade, så skref jag dit namnet. Är det klart?
Jo, det var alldeles klart. Doktorn gick hem
med den förödmjukande känslan af att vara
öfverlistad, och han kunde icke neka för sig själf, att den
metod, han på senare tiden användt i fråga om att
undvika alla konflikter i lifvet, också hade sina
olägenheter. Sade man ifrån, var det galet. Sade man
inte ifrån, stod man där med skammen. Sanningen
att säga, kände han sig som ett stort kräk, och det
hjälpte inte, att han intalade sig själf, att han hela
tiden arbetat för hustru och barn. Han försjönk i
grubbel och svårmod, och doktorinnan började frukta,
att hennes man led af någon begynnande sjukdom.
Ty för henne stälde sig hela saken numera så,
att det som en gång är gjordt, kan ej mera
hjälpas, och så småningom började äfven doktorn öfvergå
till sin hustrus uppfattning såsom den lugnaste.
Han stod icke ut med att gräma sig länge, den gode
doktorn, och tiden har en märkvärdig förmåga att
lägga sitt dam öfver de ting, hvilkas utseende i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
