Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka ej voro egnade att återställa ett godt
förhållande. Holm svor till sist på, att han aldrig i
sitt lif mera skulle mala på Åkermans kvarn,
hvilket föranledde denne att svara, att han för tillfället
hade nog med att mala sin egen spanmål. Detta
gaf anledning till ett längre meningsutbyte om, hur
sagda kvarn under årens lopp blifvit skött,
hvarefter Åkerman öfverflyttade samtalet på Holm och
tog Gud till vittne, att om inte han, Åkerman,
hade varit, skulle Holm för länge sedan ha slagit
vantarne i bordet. Härpå svarade Holm med ett
hånskratt. Och när frukosten var slut, gingo de båda
affärsvännerna åt hvar sitt håll utan att säga adjö.
Hade nu Holm själf fått in sin säd och till
följd däraf icke förlorat några pengar, är det
tämligen säkert, att han icke tagit så illa vid sig, för
att Åkerman ljugit. Men som det nu var, ansåg
han detta bedrägeri för ett brott mot en mångårig
vänskap, och han fann en stor tröst i att erinra
sig alla de tjänster, han under årens lopp visat
Åkerman.
Denne hedersman återvann två minuter efter
samtalet sitt goda lynne, och dagen därpå blef han
högst förvånad öfver att få äta sin frukost ensam.
— Karln är galen, sade Åkerman för sig själf
och glömde dagen därpå hela historien.
Häraf framgår emellertid tydligt och klart,
hvem katten var, som åt upp ålhufvudet, under det
att hönsen och ankorna slogos. Att det fans kattor,
som ville, men icke fingo vara med om kalaset,
förminskar icke sanningen i denna sorgliga berättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
