Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rökmoln upp emot himmelen, och en eldpelare
genombröt molnen, slungande gnistor åt alla håll.
Gamle Bunsen såg ingenting mer, af hvad som
skedde omkring honom. Det var, som om detta
dån kommit från hans eget innersta, som om dessa
lågor förtärde honom själf. Han kände sig som
buren framåt af osynliga krafter, och han stannade
ej, förrän han kände sig hejdad af en brandsoldat,
som ropade:
— Ingen obehörig får slippa fram.
Som om hans ungdoms kraft vändt tillbaka,
grep han den talande i kragen och slungade
honom åt sidan. I samma nu blef han igenkänd, och
en hviskning gick genom kedjan af män, där den
gamle passerade fram.
Men han hörde dem icke. Han hörde endast
bullret af hans gamla fabrik, som brann, hans
älsklingsbarn, det enda, som aldrig förr gjort honom
sorg. Med spöklikt förvridet ansigte stod han och
såg, hur lågorna växte, hörde murarne med dofva
knallar störta samman i ett haf af eld, och lyssnade
på sprakandet, när elden förbrände de jättelika
bjälkarne. Till sist stod takstolen som ett oerhördt
benrangel af eld, grinande mot den mörka himlen
och insvept i skyar af rök.
Det var hans lifs arbete, som förbrann på en
natt, det var spöket af det sista, vid hvilket han
hängde fast i lifvet, som här stod framför honom
som ett köttlöst skelett, hvars refben brunno, medan
bloddroppar föllo öfver den kolnade marken.
Gamle Bunsen stod stilla på samma plats och
såg sitt lifs idol brinna till aska. Han stönade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
