Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ack, du kloka yngling, genmälde
häradshöfdingen. Det är inte för intet, som din hjässa börjar
skina igenom ditt kortklippta hår. Vet du, när jag
går i Humlegården eller i torget om middagarne,
då tycker jag ibland, att — ja, det är sentimentalt,
förstås —, men jag skulle önska, att en af de där
vackra fruarna, som knäpper damaskerna på den där
lilla flickan i röd bahytt och grå kappa, vore min.
— Är det något särskild? afbröt notarien.
— Nej, din förhärdade syndare, det är ingen
särskild. Men det är kanske just det, som är
olyckan. Jag har aldrig hittat någon särskild — mer
än en. Och hon dog.
— Det var säkert det bästa, afbröt ånyo
notarien, som hade hört historien.
— Naturligtvis. Det säger jag ju altid. Hon
skulle aldrig ha kunnat sätta sig in i mina vanor.
Då hade det blifvit scener och spektakel, och hon
hade sagt, att jag var en helt annan, än hon hade
trott. Så hade hon blifvit sjuk, och så hade barnen
kommit. Det hade blifvit skrik i huset — alla barn
skrika — och jag hade slutligen tvungits att ta
mitt parti. Därefter hade min hustru tagit sitt —
de första årens kris hade gått öfver våra hufvuden
och tagit med sig mitt hår och min hustrus lockar.
Så hade vi grånat i stillhet, hvar på sitt håll, och
slutligen hade vi kommit så långt, att vi kunnat
lefva tillsammans, utan att störa hvarandra. Och
efter tjugufem år kunde vi sedan ha firat
silfverbröllop.
— Det var ett vackert framtidsperspektiv, utlät
sig den oförbätterlige notarien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
