- Project Runeberg -  Stockholms-noveller /
182

(1892) Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omedvetnas dunkel växt sig så starkt, att det tager makten,
innan vår vilja hunnit vakna för att sätta sig till
motvärn. Det stänger oss inne, som sagan berättar,
att bärgtrollet drog en ring om sina offer, hvilken
ingen mänsklig fot kan öfverskrida. Det slår
ensamhetens dödande ring kring vår själ, som längtar
efter förstående, och människorna — äfven de hvilka
älska oss — gå oss förbi, liksom fruktade de att
genom en osynlig makt ryckas in i samma
förbannelse. Eller altså skaka de sina visa hufvuden och
undra, om ej altsammans är en inbillning, hvilken
med litet ansträngning kan jagas på flykten.

Ensam med den andre såg Karin nu mera
ingenting annat än den svarta natt, i hvilken hon
visste, att hon snart skulle slockna. Hon förstod
sin mans lidande, och hon kunde gråta öfver att
det ej var henne möjligt att taga sina ord tillbaka
för att sedan dö för sin egen hand och lämna honom,
som kunde lefva, i ro åt lifvet.

Hon förstod, att han hatade henne. Hon läste
hans förakt i det sätt, hvarpå han betraktade henne,
när han trodde, att hon ej gaf akt på honom. Tusen
gånger tänkte hon på att lämna honom, fly ur hans
hus och lefva ensam, till dess att dödens ögonblick
kom. Men hennes vilja var lam. Ej ens till att
dö egde hon kraft.

Hon fruktade icke längre att sitta ensam och
vänta den andre, ty hon visste, att han skulle
hafva henne, när hans stund kom. Dagligen frågade
hon, hvarför han icke lät henne dö. Men han skakade
endast sitt hufvud och i hans blick låg naturens
öfverlägsna lugn, som är likgiltigt för människans lidanden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:44:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ggsthlmnov/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free