Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne, och hon redan stod som en död bland de
lefvande, då kom han. Det föreföll henne, som om hon
varit inne hos sitt barn för att säga farväl. Att hon
skulle gå bort från lifvet och in i mörkret, tyckte
hon, att andra makter hade beslutat för länge, länge
sedan.
— Jag lyder dig, mumlade hon. Jag kommer.
Alt, som hos henne fans kvar af vilja, var
dödt och borta. Ledd af hans ögon, som drogo
henne, gick hon bort till sin byrå, och under en
hög af linne drog hon fram en flaska, fyld med en
vätska, som liknade vatten.
— Den fins här, fortfor hon. Jag har den.
Som du bedt mig, så har jag gjort. Jag har
ingenting glömt.
Den andre rörde sig emot henne, och hon
tyckte, att hans min blef otålig.
— Jag kommer ju, sade hon. Jag kommer.
Hon drog korken ur flaskan, och förde den
med lugn hand till sina läppar.
Men när hon såg upp, var den andre
försvunnen, och det slog henne med ens, att hon skulle
aldrig se honom mera. Hon var frisk och sund;
alt som varit, var borta, och hon visste blott ett:
att hon måste dö. Ty Nils hatade henne, Nils ville
drifva henne bort.
Mot det bara golfvet föll hon på knä, och
bönens glömda ord kommo åter på hennes tunga:
— Fader vår, bad hon, fader vår, som är i
himmelen. Helgadt varde ditt namn.
Men bönens ord skrämde henne, som
kyrkklockorna brukade göra, när deras hemska klang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
