Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag kunde icke vara ensam.
Hon sjönk ned på mattan framför honom, och
med hufvudet öfver de hopknäppta händerna, som
hon lutade mot hans hvilstol, låg hon där, hjälplös
och öfvergifven hos den enda människa hon älskade.
Arkitekten stod aldeles rådvill, och en känsla
af afsky, mot hvilken han ej kunde värja sig, kom
öfver honom. Hela denna scen syntes honom vara
en afskyvärd komedi, för hvilken han ej ens kunde
uppleta ett motiv. Men på samma gång kunde han
ej värja sig för medlidande med denna späda kvinna,
hvars minsta rörelse förut varit hans lycka, och
hvilken nu var honom likgiltig som en främmande.
I ett underligt virrvarr blandade sig dessa känslor
med tanken på, hur alt skulle gestalta sig, om hon
verkligen dog. Då vore alt slut, gåtan vore löst,
och i sina tankars kaos skymtade han som en enda
klar punkt, att han önskade, att hon dött, utan att
han behöft veta af det. Han böjde sig ned öfver
henne, och i sin förbittring öfver, att han måste
hjälpa, kände han sig som en mördare.
— Låt mig hjälpa dig in, sade han. Jag måste
gå efter doktorn.
Hon blickade upp, och när hon såg hans
läppar, som voro hårdt sammanpressade både af vrede
och fasa, förstod hon, att hon också nu var ensam,
och i det hon kramade sig fast vid hvilstolens ben,
mumlade hon:
— Nej, nej, säg det till ingen. Låt mig dö
hos dig.
Hon förstod, att han önskade hennes död, och
hon ville hålla honom kvar, för att när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
