Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om den hemliga sorg, hvilken släckt deras lif, både
den lefvandes och den dödas.
— Vet ni, hvarför hon... sade doktorn, sedan
de båda männen inkommit i arkitektens arbetsrum.
Nils sväljde ett par gånger, som om han velat
tvinga ned något, hvilket kom upp i hans strupe.
— Måste jag säga er det? sade han.
— Det är ju bäst, att jag vet orsaken, svarade
doktorn.
Arkitekten teg en stund.
— Hon hade haft ett tycke i sin ungdom, och
efter ett par års äktenskap vaknade detta tycke till
lif, sade han slutligen.
Doktorn hade ofta sett de båda makarna
tillsammans, och förklaringen tillfredsstälde honom ej.
— Vet ni, hvem det var? sade han.
— Ja, svarade arkitekten.
Och efter en paus tillade han:
— Han dog, innan vi kände hvarandra.
Doktorn svarade icke. Han förstod, att han
stött på en af dessa lifvets tysta tragedier, där
människor mörda hvarandra af oförstånd liksom
barn, hvilka på lek lägga snaran om hvarandras hals.
Men arkitekten hade för länge burit sin börda
ensam. Han kunde ej hålla ut med den tystnad,
han under hela denna tid iakttagit mot alla, och i
det han hejdade doktorn, som reste sig upp för
att gå, berättade han hela sin sorgliga historia. Han
berättade med afbrott, med gråt i rösten, med
förtviflan målad i hvarje åtbörd. Det var en rasande
bekännelse om år af marter, ett lifs lycka, som gått
sönder, utan att den lefvande vetat hvarför eller hur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
