Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Det för-historiska tidehvarfvet - VII. Sagorna om Oden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vunno seger. Det Iroddes om Oden, att han kunde förvandla
sig till fågel eller fisk eller orm eller annat djur, och fara
bort till aflägsna ställen, medan hans kropp låg liksom
försänkt i sömn och dvala. Flan hade hos sig ett hufvud af
en vis man, som helat Mimer, och detta hufvud gaf honom
visa råd. Dertill egde han tvenne korpar, som hvar dag
flö-go ut i verlden och kommo tillbaka med budskap om hvad
som tilldrog sig i fremmande länder. Genom allt detta blef
han visate och klokare än andra menniskor. Med kraften af
sitt ord kunde han släcka eld, stilla haf och sjö, och styra
vinden. Han förblindade och döfvade sina fiender, och
gjorde deras vapen van mäktiga, så alt de icke beto mer än q
vistar. Han visste hvar alla skatter lägo förborgade i jorden,
och kunde uppväcka de döda ur deras grifter och tala med
dem. Den konst, hvarmed han lärde åt andra sin vishet,
hette Runor och Galdrar, ett slags skrift och sång, äfvensom
Seid, ett slags kokning. Runorna voro egentligen bokstäfver,
hvilka inskuros uti trädskifvor eller balkar. När Asarne
sjön-go galdrar, erhöllo de namn af galdra-smeder eller
sångsmeder, ty af alla konster satte de främst konsten att smida.
Seid bestod egentligen i tillredandet af allehanda drycker, som
dels voro läkande, dels döfvande. Genom alla dessa
kunskaper eller, såsom de då kallades, idrotter, bibehöll Oden sitt
välde och regerade ärofullt och lyckligt.
Oden hade omgifvit sig med tappra kämpar, hvilka
erhöllo namn af berserkar, derföre att de framrusade i
striderna utan harnesk och brynja. De beto då i sina sköldar,
voro starka som björnar och nedslogo folk såsom gräs; men på
dem bet livarken jern, stål eller eld. De trodde, att de, då
de stupat på stridsfältet, fingo komma till Walliall. Hjellar
blefvo efter döden brända på bål; öfver deras aska
uppkastades en ättehög, och till deras åminnelse upprestes en
bauta-sten, på hvilken deras namn ristades med runor.
Efter Oden hafva några forntida sånger blifvit benämnda,
hvilka innehöllo icke allenast gudaläran utan också åtskilliga
andra visdomsreglor. Isynnerhet innehåller Håvamdl märl^
värdiga och minnesvärda verser:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
