Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Det för-historiska tidehvarfvet - XVII. Sigurd Fafnisbanas saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blefvo då Sigurd och Brynhild brända lillsaromans. Men
konung Atle ville hämnas sin sysler Brynhilds död; och det
blef ofrid emellan honom och Gjukungarne. Likväl slutades
förlikning, då Atle erhöll Gudrun. Hennes bröder gåfvo
henne glömskans dryck, så att hon förgat Sigard och blef AU
les gemål.
Men Alle hade icke glömt sin hämnd, utan bjöd till sig
Gunnar och Högne till gästabud. Gunnar fatlade kärlek till
Atles sysler Oddrun, men Atle nekade honom henne, och lät
gripa de båda Gjukungarna, Han ville se Högnes hjertblod,
och Högne log, då man skar hjertat ur hans bröst. Gunnar
blef kastad i en ormgrop, med bundna händer. På Gunnars
begäran gaf man honom en harpa, och han sjöng i
ormgropen sin dödssång, spelande på harpan med fotterna.
Gudrun blef förbitirad öfver sina bröders mord, och
beslöt att hämnas. Hon dräpte derföre kung Atles söner och
slutligen honom sjelf.
Som konung Heimer fruktade, att blodshämnden efter
alla dessa mord skulle söka äfven hans fosterdotter, tog han
en harpa, gömde den unga Aslög jemte många dyrbarheter
i harpan, gaf sitt rike i Heimdalen till spillo, och begaf sig,
förklädd, ut alt vandra i fremmande länder. Han trifdes
ingenstädes, och all verlden tycktes honom öde, sedan Sigurd
och Brynhild voro borta. Då han kom till strömmar i
ensliga skogslunder, lät han den unga jungfrun sliga ur harpan
och två sig. Men då hon understundom tyckte sig ensam
och öfvergifven och begynte gråta, slog Heimer på harpan
så konstfullt, att han stillade hennes tårar med sin harpas
toner, liksom hennes hunger med vilda örler.
Gudrun sjelf kom till stranden och ville dränka sig, men
vågorna drefvo henne till lands hos en konung Jonaker. Han
tog henne till äkta. Men Gjukungarnes slägt hade ingen
framgång. Alla Gudruns barn orakommo på blodigt sätt, och
hon dödade sig slutligen sjelf. Hon sjöng, då hon dog:
Uppresen mitt hål Det sorgfulla bröst!
Högt under himlen! Elden upptine
Må det brinna, Sorgerna kring hjertat!
Blifve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
