Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naema eller Den förste jorsalafararen - 2. Underverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stod upp. Då sjönk dottern med en
vordnadsbety-gelsé, såsom var Österlandets sed, till sin faders fotter
och omfattade hans knäu.
"Stå upp, dotter!" sade han med ett bemödande
att vara lugn, hvari dock en djup rörelse arbetade.
"Du är åter helbrogda! Mästarens ord har återgifvit
dig lifvet!"
"Ja, samma stund som du knäböjde tor honom,"
inföll modern, "öfvergaf sjukdomen henne. Hans ord
äro mäktiga. Hvarmed skola vi tacka honom?"
"Han behöfver intet," svarade Hasub. "Han kan
gifva, men icke taga. Han eger intet och dock gifver
han allt. Eör öfrigt ämnar han redan i morgon lemna
Simons hus och fara till Jerusalem."
Då reste sig Naema. "Min fader," sade hon,
"mitt hjerta är så fullt, ty mina Ögon hafva sett det
eviga mörkret. Jag trodde, att jag aldrig skulle återse
ditt ansigte ooh att jag mottagit min moders sista
handtryckning. Men du har ånyo gifvit mig lifvet
genom mästarens ord. Låt mig gå och tacka honom.
Jag vill gifva honom ett glas med myrra och balsam."
"Gå, min dotter, och gör som ditt hjerta bjuder
dig!" sade den gamle, "dock måste du vänta till
morgonen. Emellertid låt Zalmona hemta din harpa
och fröjda min själ med sång!"
Zalmona gick med facklorna. Den gamle Hasub
satte sig på en dyrbar matta. Hans hustru tog plats
vid hans sida. Naema lutade sig emot gallret och
såg ut öfver Genesaret.
Öfver den omätliga syriska slätten, som närmast
Genesaret begränsas af bergen vjd Gaulonitis, höjde sig
morgonens förebud, gryningen. Ljusstrimman på
bergs-topparne blef alltmera högröd och glödande. I den
speglande sjön rörde sig ingen våg, så att hvarje stråle
fördubblades i det genomskinliga djupet. Nattens
qvalmiga stillhet upphörde, och den dufna naturen
tycktes åter vakna till friskhet och lif. I detsamma
som morgonrodnaden, högt uppflammande, utbredde
sig öfver horisonten, rodnade Genesaret, liksom af
blygsel att hafva blifvit öfvergifven af alla him-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
