Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naema eller Den förste jorsalafararen - 9. Jordbäfningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sidor. Lampskenet föll blodrödt på klyftorna
rundt-omkring. Men den svaga qvinnan vandrade
beslutsamt framåt. Slutligen kom hon i ett hvalf. Här
syntes ingen vidare utväg. Naema nedsatte lampan, som
i detsamma slooknade. Hon lutade sig ångestfull
mot klippväggen. Men snart fastades likväl hennes
uppmärksamhet vid ett doft ljud, liksom en folkmassas
sorl, som trängde sig in i hvalfvet. Hon upplyftade
ögat och i en afsides vrå upptäckte hon en stråle
af dager. Hon skyndade dit. Genom en remna i
klippan såg hon då en strimma af himlen och hörde
huru det hvimlade och bullrade nedanföre på gatan.
Hon urskilde flera språk, främlingars och egna
landsmäns.
Det var en underbar känsla, som genomträngde
Naemas hjerta, då hon så i djupet af en bergskula,
hvars ingång bevakades af den förfarlige främlingen,
hörde det fria lifvet utanföre. Huru väl behöfde hon
icke en beskyddare, en frälsare; men ingen af alla de
många der utanföre kände hennes behof eller hörde
hennes klagan. Småningom aflägsnade sig sorlet.
Endast då och då förnam den lyssnande dånet af en
hästs hofvar eller det tysta ljudet af en gåendes steg.
Ännu var icke aftonen inne, men hastigt mulnade
himlen, och allt betäcktes af mörker. Solens milda
strålar, som förut inträngt i det qvalmiga häktet,
slocknade på en gång. Naema, som var nära att qväfvas
af sin ångest, utbrast slutligen i tårar, och de lättade
något hennes beklämda hjerta. Hon tänkte på huru
hon kommit till den heliga staden i hopp att här
återflnna sin fader och sin frihet, men huru hon i
stället befann sig ännu hårdare fängslad.
Hon grät länge och timmame förflöto tungt och
dystert. Hon hade kunnat räkna hvaije slag af sitt
oroliga hjerta, så högt klappade det. Men det
föreföll henne som borde det hunnit tröttna under
bördan af hennes nöd. Hennes tankar hade flugit
omkring hela verlden, tyckte hon, för att söka ett
ämne till tröst, men förgäfves. Slutligen begynte hon
fasa för sin ensamhet och frukta för mörkret, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
