Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naema eller Den förste jorsalafararen - 9. Jordbäfningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gudar räddat henne i någon irrgång. Hit med
facklor! Hvarje vrå skall genomsökas af de ohyggliga
hvalfven! Följen mig, soldater! Stigen af hästame
och kommen mig tdli hjelp!"
Hyttarne lydde. En af dem bortförde hästarne,
medan de öfriga ingingo i hvalfvet.
Naema hade hört samtalet, men förstod icke det
främmande språket, ehuru hon rysande igenkände Plavii
röst. Känslan af hennes fara stod dock lifligt för
hennes själ. Så snart, det åter blifvit tyst, reste hon
sig upp för att öfver dalen, hinna Oljoberget och gömma
sig bland dess träd. Snart kom hon till bäcken
Kidron, som genomflyter dalens djup. Hon följde dess
strand till en liten brygga, hvaröfver en gångstig, icke
långt från det ställe, der nyss hennes broders blod,
utan att hon hade aning derom, flutit för hämnarens
svärd, ledde uppåt berget. Den bekymrade flickan
hann snart till en örtagård, genom hvars öppna port
hon inträdde. Der öfvergaf henne all hennes styrka,
och hon nedsjönk utmattad och sanslös på en af
terrasserna.
Då hon återkom till besinning, hade redan
aftonen inbrutit, och framför hennes bäpna blickar visade
sig det herrliga templet i hela sin storhet, bestråladt
af sabbatsnattens klara måne. Hon tänkte på konung
Davids ord, som hon ofta sjungit, att der i
helgedomen skulle den sårade dufvan Ifinna sitt bo och den
Öfvergifna svalan sitt näste. “O, att äfven jag vore
der,“ suckade hon, "och finge vid ditt altare, o mina
fäders Gud, en tillflykt!"
Nu inträdde i örtagården en qvinna med
långsamma steg. Då Naema såg hennes gestalt framskrida
i månskenet och genast fann, att det var en af hennes
folk och hennes kön, beslöt hon att begära bistånd
af henne. Qvinnan gick emellertid långsamt omkring,
dröjde på flera ställen, liksom hon betraktat eller sökt
spåren af någon, som vandrat der förut. Naema
nalkades henne och helsade henne med bäfvande röst:
"Förbarma dig Öfver mig," bad hon, “hvem du må
vara, vet, jag är öfvergifven af alla de mina. "Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
