Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naema eller Den förste jorsalafararen - 9. Jordbäfningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är främmande i den stora staden och vet icke hvar
jag skall finna en fristad för mina förföljare !“
Qvinnan stannade, betraktade den bedjande fliokan
och tilltalade henne: “Du är olycklig och de förfölja
dig, säger du! Också jag är öfvergifven! Huru kan
den gifva dig tillflykt och beskydd, som sjelf intet
eger. Jag är en tröstlös moder. De hafva tagit min
son, dömt honom som en missgerningsman, och dessa
mina ögon hafva sett blodet strömma ur hans hjerta!“
“Ack,“ suckade flickan, i det tanken på hennes
egen nöd ett ögonblick gaf vika för det djupa
medlidandets känsla, “den höga främmande frun sände
mig i dag till sin gemål, då hon hörde, att han ville
döma den store läkaren till döden: och jag framförde
till ståthållaren hennes helsning, att han skulle gifva
mannen fri!“
“Är du ståthållarens tjenarinna,“ sade qvinnan,
“så har ditt budskap varit förgäfves. En röfvare hafva
de gifvit friheten, men min son {tar måst uppgifva
sin anda!“
“Du är då den store läkarens moder!“ utbrast
flickan. “Ack, då jag redan var i dödens våld,
frälstes jag af hans ord! Nu är’ min nöd svårare än
döden, hvem vill nu frälsa mig!“
“Omtala din olycka för mig!“ återtog qvinnan.
“Om du också är en af mitt folks jämmerfulla döttrar
och om dina ögon ega tårar öfver honom, så vill jag
taga dig med till de öfriga qvinnorna, hans vänner.
Han har gifvit mig en af sina läqungar, som vårdar
sig om min ålderdom, ehuru han sjelf är borta. Låt
oss sitta här i skuggan af dessa aprikosträd och utgjut
ditt hjerta för mig! Så djup är ingen sorg, att den
icke lemnar rum äfven för en annans, och din
bedröf-velse skall varda lättare, då du dieddelar den åt mig.
Sedan vilja vi söija tillsammans och kanhända trösta
hvarandra inbördes.“
De satte sig, gömda i skuggan af löfverket. Deras
tårar närmade dem till hvarandra, och deras inbördes
medlidande förenade dem hastigt. När sabbatens morgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
