Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Hyddan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lifvet hade för henne blifvit så bittert, emedan kärleken
blifvit hennes förföljare och dödsfiende. Det jordiska
fann hon så tungt, så oheligt, att hvarje andedrag,
som ryckte henne närmare hennes upplösning,
medförde en tröstande ljufhet.
Det var en klar dag. Genom hyddans fönster
inströmmade uppfriskande dofter från en örtsäng
utanför densamma. Naema kände sig starkare än förut.
Hon stod upp från sitt läger för att ännu en gång
betrakta himmelen.
“Bakom bergen derborta, o moder,“ sade hon,
“ligga ju Genesaret och städerna vid dess strand.
Der var mitt hem, och derifrån blef jag utstött i
verlden. Huru hafva icke döden och nöden kämpat
om mitt hjerta! Jag blef bortryckt från min faders
rika hus och måste följa främlingar på obekanta vägar.
Men huru väl har det icke gått mig, att jag funnit
dig, min moder! När mitt hjerta icke mera klappar
och mina ögon slockna, då skall du stilla betäcka
mitt ansigte, och min hvila skall icke störas af
slafvinnors skri.“
“Förjaga dödens bilder från din själ!“ sade den
gamla. “Tänk på det ordet af Honom, att vi skola
lefva, om vi än blefve döde!“
“Ja,“ svarade Naema, “jag vet att jag icke skall
smaka döden för evigt. Derför synes mig min flydda
ungdom som en mulen morgonstund, men efter den
skall en klar dag uppgå. Ser du, hur klar och blå
himlen hvälfver sig öfver de skuggrika bergen! Tror
du icke, o moder, att det tillkommande hvälfver sig
lika ljust och klart öfver detta lifvet? Men detta är ju
den stora hemligheten, som din son lärde dig. O, att
mitt öga en gång fått skåda hans anlete!“
“Ser du folket, som vandrar på höjden deruppe?“
afbröt den gamla.
“Ja,“ svarade flickan, “jag ser den stora folksamlingen.
Den står som en krans omkring höjden.“
“Det förefaller mig sällsamt!“ sade den gamla.
“De vänta någon. Men ser jag icke orätt, så är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
