Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jedvar Jorsalafar eller Den förste korsriddaren från Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan de båda sköna gestalterna en stund betraktat
utsigten öfver hafvet, fäste de sina ögon på
hvarandra och tycktes glömma hela den omgifvande
naturen och dess oändlighet för den stilla kärlek och
husliga lycka, som afspeglade sig i deras blickar.
“Detta är ett heligt ställe också för mig!“ sade
damen efter en stund. “Här satt jag, liksom fordom
Ingeborg, och såg min älskades segel försvinna i det
oändliga der borta.“
“Och när mitt segel redan vaggade längst ute på
hafvet,“ svarade riddaren, “stod jag vid styret ooh
såg tillbaka till Sotaskär; och liksom en helgonbild på
sitt altare, stod ännu din älskade gestalt för min själ,
sedan de svenska stränderna blånat och en annan
himmel hvälfde sig öfver mig.“
“Du har ju icke omtalat för mig alla dina äfventyr
på din Jorsalafärd med den heliga drottning
Ragnhild,“ inföll damen. “Mig blifver så underbart till
mods, då du berättar dina faror och strider i det
heliga landet. Och jag vet väl förut att du ingen
förebråelse kan frukta,“ tillade hon leende, “om också
i din berättelse skulle förekomma något om en viss
trälinna.“
“Du har orätt, min Cecilia,“ svarade riddaren,
“om du tror att Fatima var en trälinna, sådana vi
ännu ty värr ega i vårt land. Hon var en fri
och hög mans dotter och så rik, att väl hela vårt
land knappt skulle förslå till att betala blott det bälte
af ädelstenar, som hon bar om lifvet. Men jag vill
gerna berätta för dig mina äfventyr, som likväl icke
varit så många, emedan den heliga drottning Ragnhild
varit mitt hjertas Fylgia (om jag vågar gifva
det kristliga helgonet ett sådant namn). Hennes höga
närvaro var alltid för mig välgörande och räddande
som en engels, och jag älskade henne mest derför,
att hon var den enda, med hvilken jag kunde tala
om dig, Cecilia. Det gjorde mig derför ondt, då hon,
så snart vi ankommit till Ptolemais, öfvergaf oss i sin
pilgrimskåpa, hvilken hon beständigt burit alltsedan
vi lemnade fäderneslandet; hon begaf sig ensam inåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
