Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jedvar Jorsalafar eller Den förste korsriddaren från Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Med stilla undergifvenhet lydde den arma; hon
fäste på mig blott ännu en blick, i hvilken jag läste
uttrycket af ett slags sorg och förebråelse. Derefter
kastade hon sig ned för drottningen och kysste hennes
hand och lade den på sitt hufvud. Då drottningens
uppsyn blef mildare, sprang flickan högt snyftande
upp, satte händerna för sitt ansigte och försvann
bakom det röda förhänget.
“Drottningen stannade ännu några ögonblick och
såg tigande och allvarsamt på mig, tills hennes
uppsyn klarnade i ett mildare uttryck. “Vi vilja söka
oss en annan boning, riddare!“ sade hon vänligt och
gick bort efter muhamedanskan.
“Då jag blifvit ensam, kastade jag mig på divanen,
gömde mitt ansigte, och mina vid tårar föga vana
ögon öfverflödade i en häftig gråt, som lättade mitt
hjerta och gaf luft åt mitt bröst. Jag kände att jag
gjort rätt och inom mig vaknade den stolta önskan att
i det ögonblicket få se dig i ansigtet, min Cecilia.“
Damen var djupt rörd och slöt sig ömt till
riddarens bröst. Han lindade sin arm kring hennes lif
och vände sitt majestätiska ansigte mot henne.
Efter en stund fortfor han: “Drottning Ragnhild
var min engel, och i sin himmelska drägt lyser hon
också som en varelse från en högre verld. När hon
i Ptolemais skildes från oss och färdades ensam genom
öknen, kommo röfvare och fråntogo henne alla hennes
kläder. Men när hon derefter i sin ångest gjorde
bön, nedstego englar, som påklädde henne en skrud af
helgonens silke och satte på hennes hufvud en krona
af oförgänglig glans.“
“Också jag vördade drottning Ragnhild som ett
helgon,“ sade damen, “och äfven för mig är hon i sin
skrud ett högre väsende, efter hon uti den i en vigtig
stund rådde öfver min Jedvars hjerta och bevarade
det för mig. Kanske om drottningen den stunden
uteblifvit, hade mitt hjerta förbrunnit till aska i min
faders brinnande borg.“
“Min Cecilia!“ sade riddaren: “för min maka vill
jag hafva hvarje vrå af mitt hjerta öppen. Du må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
