Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagman Algot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pelaren. Konungen studsade vid hans anblick, men
hemtade sig genast och framträdde till honom.
“Jag har gifvit eder fri, lagman Algot!“ sade han.
“Jag förklarar att jag är tillfreds med den förlikning,
som blifvit gjord, och det gods och böter jag af edra
söner för brutet edsöre har tagit. Den brottsligaste
har dock undkommit och han vare, så länge jag lefver
och är herre i mitt rike, fridlös tillika med sin röfvade
hustru. Den lejd, som är dem gifven, må de ännu
njuta i tre veckor, men ingen dag längre. För öfrigt
vare vår tvist slutad och all vår sak afgjord. Eller
är det något mera I viljen fordra, lagman Algot?“
Den gamle hade med lugn värdighet sett
konungen i ansigtet och, utan att blinka, mött det skarpa
ögonkast, som åtföljde de sista orden.
“Herre konung!“ svarade han långsamt. “Jag
tvistar icke med landets öfverhet; jag bär min sorg
såsom en man, den der tröstar på Guds hugsvalelse,
och jag är tillfreds.“
Vid dessa ord böjde den gamle sin hvita hjessa
för konungen.
En underbar darrning genomflög konung Magnus
Ladulås, men han besinnade sig hastigt och räckte sin
hand åt den gamle, så hårdt förorättade.
Denne mottog handslaget lugnt och bugade sig
tigande.
Derpå vände sig konungen mot altaret, derifrån
biskop Brynolfs ögon uppmärksamt hade betraktat
detta uppträde. Konungen framträdde till altardisken,
drog sitt svärd och räckte det glimmande stålet åt en
af sina riddare. Derefter knäböjde han på en pall
midt framför biskopen.
Han tycktes kämpa ett ögonblick med sig sjelf,
men derefter sade han med låg röst, men likväl så att
de närmast stående likasom biskopen hörde det: “Jag
är kommen att begära förlåtelse för all den hätskhet
och orättvisa, hvarmed jag har vändt min hand mot
den heliga kyrkans tjenare.“
Biskopen hade betraktat honom med en sorgfull
nästan medlidande blick, men trädde nu fram,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
