Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nunnan på Lurö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Venern hade beklädt sig med sitt ispansar. Vintern
tilltog så, att isen snart troddes kunna bära. Den arma
fiskaren, som blifvit herbergerad af nunnorna, kastade
bekymrade blickar utåt sjön, då han för hvarje morgon
hämtade vatten till klostret ur den dervid belägna
munkekällan, som ännu finnes qvar, uthuggen i berget
lik en bakugn, men öppen på båda sidor så att en
person kan krypa igenom den och öfver källådran.
Under sin väntan gjorde sig fiskaren med sin knif,
som han bergat, båge och pilar, och företog sig att
söka villebråd på Lurö. Den gamla abbedissan
bemötte honom med mycken godhet, men bevakade sina
nunnor med den yttersta stränghet. Han fick aldrig
se Cecilia, ehuru han hvarje afton hörde hennes röst,
då hon följde abbedissan i hennes kammare.
Det blef jul, och ännu hade icke den fromma fru
Ingrid haft hjerta att drifva ut den stackars fiskaren.
Vintern var alldeles förfarlig, så att han också
otvifvelaktigt skulle frusit till döds, om han försökt den
långa vandringen öfver isen.
Julen firades med högtidlighet i det ödsliga
klostret. Fiskaren hade blifvit tillsagd att hämta granris
till bönsalen, der altaret och väggarna bekläddes med
grönt. En mängd vaxljus uppsattes på alla sidor af
salen. Julnatten hade fiskaren måst tillbringa i köket,
men han tröstade sig med abbedissans löfte, att få
bevista gudstjensten om julottan. Då, hoppades han,
skulle han få tillfälle att skåda omkring sig och
igenkänna Cecilias gestalt.
Då det ringde tredje gången i klosterklockcn, hade
han fått tillåtelse att gå till bönsalen, der han skulle
knäböja vid dörren. Med klappande hjerta och full
af oro hörde han den genomträngande klangen och tog
de få stegen, som förde till det heliga rummet. Han
kastade sig genast på knä och nedböjde hufvudet, ty
det skarpa skenet från vaxljusen bländade honom.
Då höjde sig nunnornas lofsång, långsamt, högtidligt,
försmältande. Ynglingens hjerta genomträngdes af en
djup känsla. Hade ljusskenet förut förbländat hans
ögon, så förmörkades de nu af tårar. Men under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
